Träsket
Då ska vi se.
Ni undrar nog hur jag hamnade i detta löpare träsk. Efter att jag fått min minsta dotter Thea så började jag med att gå 5km-1 mil varje dag. Sedan började jag att springa lite lätt. Det roliga är att jag aldrig har kunnat springa innan, har inte orkat kändes som jag skulle dö på vägen.
Började att springa längre och längre och det gick bra. Anmälde mig till tjejmilen i Stockholm och genomförde detta. Denna mil för mig öppnade upp ett intresse och att jag hade gjort det och fick bekräftelse att jag kunde.
Tyvärr blev löpningen ett beroende för mig och jag sprang flera pass per dag och mådde jätte dåligt när jag inte fick springa. Svårt att förstå av folk som inte varit där och känt kroppens behov. Adrenalinet blir som en drog. Får du det inte så mår du dåligt.
Min familj fick säga till mig på skarpen att det inte var hälsosamt. När jag ser tillbaka på den tiden och ser mig själv på kort så förstår jag att det inte var hälsosamt. Men det värsta är att jag mådde som bäst då.
Började springa lite mindre och fortsatte springa lopp som tjejmilen, göteborgsvarvet.
En stor omdirigering i livet kom 2012 så löpningen hamnade lite av sidan. Var tvungen att kämpa mig upp från botten. ( inget jag kommer ta upp i denna blogg, denna blogg blickar bara framåt)
Löpningen för mig är som ett yoga pass. Tyvärr började all löpning kännas av i kroppen. Började få ont i höften men ignorerade smärtan i 6 månader men till slut gick det inte att ignorera mer för jag hade konstant värk även när jag sov. Så har haft uppehåll i löpningen. Köpte mig en landsvägs cykel och har kört mycket på den. För att kunna variera min träning och det har gjort kroppen bra. Lärt mig en sak lyssna på kroppen.
Nästa inlägg kommer handla om varför New York maraton